.

Igår var vi ute nästan hela dagen, jag Annie och barnen. 
På en plats där jag alltid känner mig hemma. Där jag har cyklat, skrapat tårna i gruset, vurpat.
Rymt till Kairo på cykel utan hjälm. Rullat ner för iskanor med sopsäckar i baken..där jag en gång spenderat dagar och kvällar med gänghäng osv.

Även om jag inte saknar just hur tuff, snygg och kaxig man var med den där ciggen och lättcidern i handen, så är det fortfarande nåt alldeles speciellt med själva.. ja, allting där. Blommorna, träden och gräsmattorna vi har spelat brännboll, tältat och solat på. Kan inte säga någon väg jag inte gått på där.
 
Jag växte upp där, det säger ju allt.

Hur som..
Vi lämnade barnvagnarna hemma, så småttfolket fick strosa runt där det gick..och inte gick.
Men gick- det gjorde vi.

Gungade i parken, åkte kana, åt grus,lite gräs, ekollon och lite pinnar. Sparkade boll, matade varandra med klädnypor och kastade macaroner.

Och barnen?
Jo, dom följde mest efter..

För att sen stupa på kvällen, likt sköldpaddor vilse på stranden. Och det var dom ju inte ensamma om!