.

Fetma är ingenting jag är särskilt orolig för, jag verkar kunna äta hur mycket som helst utan att (åtminstone) utsidan tar stryk av det.

Men det finns tjockisar, och oj vilka tjockisar det finns.
Jag såg nyss en hemsk kommentar i ett forum på nätet där någon arg person hade skrivit att det var sjukt att hon sett en fet unge äta glass och undrade lite hur föräldrarna tänkte, och jag bara: men kom igen liksom!

Inte för att "vad trodde hon", utan mer för att "får inte tjocka människor äta glass någon gång".
Betyder den där glassen för dig att ungen äter glass vareviga dag?

När jag ser en fet person som öppet njuter av en chokladkaka eller en liten glass tänker jag mer att den säkert har gjort sig *förtjänt av det, att han eller hon kanske unnar sig lite gott efter att faktiskt ha gått ner 4 eller 8 kg den här månaden .
Ok, inte att ett barn bantar (såklart) men att det kanske var månadens första glass ?



Smygäter inte tjockisar i sånt fall?
För att dom skäms... för just sånt där?

Sen finns det ju dom här riktigt feta kalosserna som inte bryr sig om sin hälsa för fem öre, som har gett upp hoppet för flera kilo sen. Som vill synas och höras, som vill äta sig till döds.
Dom har jag ingen som helst känsla för..


*Vilken tjock människa har inte gjort sig förtjänt av godis och dylikt, på sitt vis..tänker nog dom flesta av er nu?

Men det är väl inte mer än mänskligt ibland, tänker jag!
Speciellt när vi inte har någon aning om nåt..egentligen.

I en ständig process där utveckling pågår, blomma som människa. Där frö övergår till visset, där befruktning växer till pensionär. Där nånstans är vi nu, bortglömda av tiden och dess rum för att kunna influera med både förgången tid och tiden som råder när den fortgår.
Utan att kunna påverka dess snabba utsprång.

Det är fantastiskt att vi är så handfallna, men ändå så benägna att göra motstånd.