.

Finns det ens några ankor då?, säger Linas pojkvänn.

Fundersamma knatar vi till sjön, genom snö och halka och hoppades att det inte var förgäves.
Ja fanns det några ankor?
Ja.

Och någon som hoppade av glädje, det var just jag. Barnen brydde sig knappt. Okul om det bara hade varit för deras skull som vi gick dit.
Ankor i alla dess färger, former och storlek fanns. I massor. Observera: massor!

Fram med brödpåsarna.
Smulor efter smulor.
Plötsligt hade vi dom alla runt oss.
Inte så farligt...tills dom större gässen började attackera oss, en efter en. Jag slängde lite större bitar och lite större och slängde tillslut hela brödskivor, men det kom bara fler och fler efter mig... jag sprang, och dom efter.

I vagnen satt en rädd pojke och tyckte det var otäckt (det hade jag också tyckt om jag satt i en vagn och den som körde sprang av skräck och såg säkert närmast läskig ut).

Lina slängde hela limpan.
Och blev trots det jagad av en hungrig stor fågel, och bara skrattade.
Medans jag var uppe, låååångt bort, för att skydda oss...så såg man tillslut att fåglarna, som sprungit efter oss en bra bit, lyckligtvis valde en annan väg..

Jag har aldrig känt mig så hotad av fåglar som idag.




-